Hjärtklappning

20/09/2017

När jag loggade in på WordPress idag så såg jag att jag har haft över 10TUSEN(!!) sidvisningar idag och lite över 20 nya följare, what the heck? Fattade noll och tänkte att nån spam-bot kanske hängt upp sej på min blogg i sitt försök att sprida viruslänkar men sen när jag läste min vanliga bloglovin-kvällsdos så såg jag att Sandra Beijer har länkat till min blogg, där kom förklaringen till alla klick. <3

Jättekul att ni kom hit allihopa, jag ber om ursäkt för att ni hittade hit just idag när jag mått som värst på flera år nu de senaste två veckorna, jag försökte förklara lite snabbt om allting som har hänt i det här inlägget och annars så är jag en jättego och glad tjej haha. Det har liksom varit en tuff period just nu. Och ni tjugo som valde att prenumerera (och alla ni andra tusen som har valt att prenumerera innan också <3<3<3), om ni har några som helst frågor om mej/att bo i London/bli fri från äs eller om bloggen eller vad som helst så får ni jättegärna ställa dom frågorna i det här inlägget och så svarar jag när jag kommer hem från jobbet i morgon. Trots att jag egentligen ska vara sjukskriven i två veckor framöver så har jag tagit ett tolvtimmarspass i morgon, huruvida det var smart (så jag kan vara ledig utan ångest efter operationen) eller puckat (blöder halvt ihjäl och behöver egentligen vila) vill jag inte spekulera om, jag får ta morgondagen som den kommer.

Tack återigen och puss och godnatt! 

universum är ett monster och jag väntar på gryningen

20/09/2017

Måendet är som värst på kvällarna men när jag vaknar igen så gör det inte lika ont inuti. Jobbet ringde och frågade hur jag mådde och om jag ville vara tillgänglig iallafall, det finns några pass som inte kräver så mycket fysisk ansträngning. Så jag bokade upp mej på pass både idag, torsdag, fredag och lördag. För att ha råd med sjukhusräkningen så måste jag ju jobba. Samtidigt är jag glad att våran sjukvård är som den är och inte påminner om typ USA’s. I jämförelse har vi det ju bra, när ett läkarbesök bara kostar 300 kr oavsett vad vi får hjälp med. Jag ska låta bli att klaga så mycket.

Idag tog jag mitt förhoppningsvis sista blodprov på Sahlgrenska,

Ge mig nåt som tar mig någonstans

19/09/2017

Det har börjat bli riktigt dåligt nu. Högt infektionsvärde, bara några få steg under en rekommenderad inläggning och lågt blodvärde. Utskrivna järntabletter och återbesök för blodprov varannan dag. Jag håller på att bokstavligt talat blöda ihjäl och det enda dom gör är att ta ännu mer blod och ge mej diagnoser och berättar att min buk är full med blod och ändå gör dom ingenting. Jag får berättat för mej att min livmodersinfektion(!!!) har stor risk att sprida sej till lilla bäckenet då den verkar ha gått så långt. Gå hem och ta två Ipren och en alvedon säger dom. Är detta vad mina skattepengar går till? Jag är så himla arg, ledsen och faktiskt rädd.

Jag har haft feber och blött konstant i två veckor nu. Jag har varit inlagd på akuten med dropp och morfin på grund av blodförlust och smärtor. Och sen när jag väl är tillbaka på Sahlgrenska gynakuten så blir jag hemskickad med ordination för en receptfri medicincocktail. Igår övervägde jag att medvetet överdosera istället, det är antagligen ett behagligare sätt att dö på än att långsamt blöda ihjäl inifrån. Jag är så trött på det här nu.

Årets första snöfall.

17/09/2017

Nu kan man väl officiellt säga att sommaren är över tycker jag, hösten verkar ha blivit överhoppad helt. Välkommen hit, vinter. 💗 Eller höst är ju helt okej också, detta var bara en så trevlig överraskning när jag blev av bussen och promenerade sista kilometern hem efter sjukhusbesöket. Det gjorde den här hemska veckan lite bättre.

Små späda barn med hjärtan som elefanter

17/09/2017

En jätte-ickesammanhängande update, varsågoda. Jag vet inte om jag borde dela upp alla olika ämnen i enskilda inlägg eller om det är okej att ha det såhär, om någon faktiskt läser så får ni jättegärna komma med feedback över hur ni helt föredrar att läsa, ett stort eller flera små inlägg. Eller om jag borde sluta med dagboksinlägg helt och hållet.

Jag inser att jag låtit som världens mest osympatiska och egoistiska människan i bloggen de senaste dagarna men så är det inte. Jag vet inte vad som har hänt egentligen, jag är bara sjuk på ett sätt som jag inte har åstadkommit själv, men det känns ändå som att allting är mitt fel och därmed straffar jag mej själv för det också, omedvetet eller iallafall okontrollerat. Jag försöker tänka att det är en dålig period, inte ett dåligt liv. Kanske är jag inte så psykisk stabil som jag vill tro att jag är men att det ändå fungerar till vardags, men nu när så mycket annat har hänt också så håller det inte lika bra. Det tar på energin, liksom. Även om inte barnet var planerat så har jag ändå förlorat ett barn. Detta är andra gången ett foster dör i magen utan att kroppen reagerar på det, jag har fortfarande morgonillamående och är kissnödig hela tiden och mina tuttar är fortfarande som ballonger. Nu när jag har tid och ork att känna efter så är jag faktiskt ledsen, jag har velat vara mamma så så länge och hade det kunnat gå hela vägen så hade jag velat behålla men nu fick jag ju inte valet att välja. Min vän Claudia säger att allting som händer har en mening och även om jag inte förstår det så antar jag att hon har rätt. Jag önskar att “meningen” hade kunnat komma med lite mindre smärta och mindre känslokaos bara. Men jag ska inte älta det nu. Det finns väl iallafall ingen mening med att må dåligt över sådant man inte har en chans att förändra eller påverka.

Idag ska jag iväg till Sahlgrenska och lämna ytterligare ett blodprov och i morgon bitti ska jag göra ytterligare ett ultraljud och eventuellt göra operationen om det inte har börjat bli bättre av sej själv. Kroppen kan läka så mycket utan att det märks utåt och jag hoppas att blodet har absorberats av sej självt så att jag bara kan skrapas istället för att opereras. En sak som är säker är att jag aldrig tänker ha sex i hela mitt liv igen haha, trots kondomer och kopparspiral så blev det såhär ändå. När jag kommer hem efteråt så ska jag prova alla mina kläder och slänga allting som är för smått. Jag har en byrå full med kläder men ändå känns det som att jag aldrig har någonting att ha på mej. Det sitter illa eller är fult och trots att jag mest går runt i träningskläder på jobbdagar (buss till och från jobbet, byter om till deli-kläder där) så vill jag ändå ha kläder jag kan använda till vardags, de dagar jag inte jobbar. Jag har två par jeans nu som sitter helt perfekt men tyget mellan låren har börjat gå sönder, eftersom jag är fet och har lår som nuddar varandra. Nu när jag tänker efter så är nog alla mina kläder sådär förresten. Liksom slitna, som de inte skulle bli på en normalsmal person.

Jag är så trött på allting jag är, hur jag ser ut, val jag gör. Men jag vet inte hur jag ska kunna förändras till det bättre heller. 

Helg mitt i veckan.

15/09/2017

Åh vad det var skönt att vara ledig idag, jag hade nog aldrig klarat av att jobba efter gårdagens besked. Jag grät mest hela kvällen och tog smärtstillande varannan timme och efter några glas vin och några imovane så kunde jag lugna ner mej. Vid midnatt ringde en vän och vi pratade i drygt fyrtio minuter och sen somnade jag nog rätt så fort för jag minns inte vad jag gjorde efter att vi la på. Jag vaknade vid åtta och drack en cider för att bota bakfyllan och gick och la mej i sängen igen och tittade på fyra avsnitt av biggest loser och svarade på ett brev jag fått från Sky, det är så mysigt att ha en brevvän igen!

Vid klockan fem så bestämde jag mej för att jag inte kan ligga i sängen hela dagen så jag bestämde mej för att gå ut och gå, passa på att handla sopp-ingredienser och posta Skys brev. Så fort jag kom utanför dörren märkte jag att det var en alldeles värdelös idé att gå ut för ångesten kom direkt och jag kände mej som en elefant i ett glashus. Att det syntes på mej att jag är ett misslyckat fetto. Det blev 7,47 kilometers promenad ändå och inköp av ingredienser till en vitkålssoppa jag ska laga i morgon kväll.

På vägen hem fick jag världens blodsockerfall och då var rent socker på burk den bästa lösningen. När jag kom hem så började jag att skriva på ett nytt brev till Julia men jag hann inte långt innan all energi tog slut och jag kröp tillbaka ner i sängen och sa hejdå till dagen. Jag har satt på ett avsnitt av Fjällbacka-morden och förbereder mej mentalt för jobbdagen i morgon. 13-20:20 står på schemat men det tar rätt lång tid hem efteråt. Jag önskar så att jag kunde spola fram två veckor i tiden så att alla dessa smärtor som avlöser varandra tar slut.

Fem timmar på akuten

13/09/2017

Ni är så många som har frågat om vad som händer och undrar hur allting går, egentligen så orkar jag inte skriva något alls eller prata med någon men jag kommer att behöva prata om det här sedan så då är det lika bra att ni vet.

Någonting i kroppen gick hemskt fel i natt och vid 2pm hade jag fått feber och så ont att jag fick släppa allting jag hade i händerna och åka iväg till gynakuten. Jag har inget att säga om Sahlgrenskas akutmottagning mer än att den är under all kritik, det fanns bara en doktor tillgänglig och kom man inte in med ambulans så räknades man inte som akut. Jag hann spendera fyra timmar på en bris i korridoren mellan sjuksköterskors frågor innan någon brydde sej om att titta i min journal och först då fick jag träffa en läkare trots att jag kräkts flera gånger av smärta rakt ut på golvet.

Jag kan ingenting om medicinska termer så jag ber om ursäkt för att någonting kanske är fel, jag har spenderat största delen av dagen med att gråta och ha ont och tänkte inte på att jag kanske behövde anteckna något under ultraljudsundersökningen. Jag har två cystor på äggstockarna, en på vardera sida.  Den enda var femton centimeter och den andra var sex centimeter. Ena cystan hade spruckit och det var blod och vätska i hela livmodern. I livmodern fanns också en graviditet som avslutats i graviditetsmånad två men där fostret inte kommit ut som ett missfall/med den förväntade blödningen. Misstanke om livmodersinfektion kom vid ultraljudet och ett infektionsvärde togs, 35. Det var högt men inte så högt att jag behövde läggas in akut. Efteråt blev jag iproppad en mängd tabletter och ska åka tillbaka akut om jag känner av den skarpa smärtan igen eller om febern höjs igen. Jag ska tillbaka på söndag och lämna blodprov (om hcg-halten sjunker behövs inget vakuum-sug av foster för då förbereder sej kroppen på att stöta ut det döda fostret själv och då följer cystorna med) men om det ligger kvar på samma nivå som i lördags så ska jag opereras på måndag morgon.

Jag är glad att det inte är någonting allvarligt som hotar mitt liv, att det “bara” är en oplanerad komplicerad graviditet, men jag är ändå ledsen. Det känns tungt och tomt och det bättre psykiska måendet jag har byggt upp det senaste året bara försvann på en sekund. Som att jag är allvarligt sjuk igen. Jag vet inte om det bara är tillfälligt men jag orkar inte prata med någon just nu. Jag tänker att den här texten får räcka ett tag framöver.

Min kropp är en rivningskåk

12/09/2017

Jag är så förvirrad och orolig. Sjukhuset ringde idag med provsvaren från onsdagens och lördagens prover och det ser inte så himla bra ut. Dessutom så fick jag ännu en till negativ nyhet som dom ville att jag skulle åka in och göra nytt vul för, så jag har fått en ny tid den 18/9 för det plus ännu ett blodprov. Det är så jobbigt att aldrig få ett definitivt svar och dessutom kostar varje besök 300 kr, nu blir den totala summan uppe i 900 kr bara för att min kropp har bestämt sej för att inte fungera ordentligt. Jag är så arg och psykiskt trött. Varför kan jag aldrig få må genuint bra för?

September är en mur av våt betong

06/09/2017

Nu är det bekräftat, jag har en stor cysta på ena äggstocken. Ultraljudet idag visar också mindre vätskeansamlingar i äggledaren och jag ska tillbaka på lördag för att ta fler prover och jämföra dom med dagens prov. Jag är lättad över att ha fått ett svar som inte innebär att jag har hittat på alla smärtor men jag är också ledsen för att inte ens mina äggstockar fungerar som dom ska. Har någon av er opererat bort en cysta förut? Jag hittar bara skräckhistorier om kvinnor som behövt operera bort sina äggstockar och sedan blivit ofrivilligt barnlösa på grund av detta. Jag har gråtit enda sedan jag kom hem och jag har inget vin kvar så jag kan inte ens dricka mej redlöst full för att kunna hantera hela den här dagen. Som tur är så är jag ledig i morgon också, jag hade nog inte klarat att hantera det här överhuvudtaget annars. Jag har ett pass inbokat på lördag kväll som jag måste ta för OB:ns skull, men sedan så är jag ledig söndag igen. Och sedan är det måndag och jag får det slutgiltliga svaret på cystans farlighet. Jag önskar att jag inte behövde gå igenom det här alldeles ensam men det känns som att det inte finns någon jag kan prata med i nuläget, jag vill inte vara såhär needy och jobbig. 

03:01

06/09/2017

Klockan är snart tre och jag kan inte sova iallafall även fast jag ska upp om tre timmar för att göra mej redo för att bege mej till sjukhuset. Jag har jobbat hela dagen och har varit trött sen 7pm men det är omöjligt att sova iallafall, jag är så himla orolig och rädd. Tänk om proverna inte visar någonting? Tänk om jag bara har inbillat mej alltihopa. Tänk om jag är en såpass värdelös människa att allting bara är mitt eget fel. Att jag är trött, har ont i kroppen, mår illa, går upp i vikt fortfarande än jag ens hinner titta på mat, kräks och har halsbränna 24/7, tänk om det bara är kroppens egna straff för att jag är en dålig människa och faktiskt inte beror på någon bakomliggande sjukdom. Att det är något sorts straff för att jag inte gått ner i vikt tillräckligt fort, så nu får jag alla fetto-symptom som jag sluppit hittills på en gång istället.

Jag borde satsa på att hårdbanta istället. Köra 1200 kalorier om dagen och lägga träningen på hyllan de dagar jag inte jobbar för att lyckas med 1200isplenty fullt ut. Jag kan inte titta på mej själv i spegeln utan att börja gråta hejdlöst och dom senaste tre veckorna har jag varit så oerhört äcklad av mej själv. Hur allting är mjukt och hänger och hur någon aldrig någonsin skulle vilja ha mej när jag ser ut såhär.