augusti i helvetet

16/08/2017

Jag har tröttnat så oerhört mycket på människor och inser att jag inte har några riktiga vänner kvar. Inte för att jag hade förväntat mej att allting skulle vara precis likadant när jag flyttade till Sverige en andra gång men jag hade aldrig kunnat föreställa mej att det skulle vara på det här sättet.

Jag hörde av mej till alla vänner för sex veckor sedan när jag stod på Landvetter och förstod att jag har flyttat för gott den här gången. Många hade bytt nummer vilket är förståeligt men de som svarade sa att “Gud vad kul, vi måste ses!” och sen har veckorna gått och jag är inte en sådan person som tycker att det är jobbigt att smsa eller ringa och höra av sej, men när man har hört av sej cirka en gång i veckan och blir lovad “jodå, men jag hör av mej” och sen är det radiotystnad iallafall.

Jag skrev i en lokal 925-grupp på Facebook och efterlyste vän-dejter och flera skrev och hörde av sej men slutade att svara sen eller har inte ens brytt sej om att läsa meddelandena. Det är dock inget att bry sej om i längden eftersom det handlar om främlingar men det är liksom ännu ett bevis på hur tråkig jag måste vara som person, eller bara oerhört ointressant.

Vad gör man när man inte har en enda vän att vända sej till och allting känns skitjobbigt? Och hur fan gör jag för att bli en intressantare person så att iallafall någon vill vara min vän?

På något sätt så känns det skönt att bara ha mej själv att bry mej om, och någon tinder-dejt då och då. Jag tänker att det finns fördelar med att inte ha någon som bryr sej om en: jag kan banta hur mycket jag vill och köra alla sorters möjliga olika dieter utan att någon ifrågasätter eller säger att det är en dålig idé. Jag behöver bara bry mej om sömn, jobb och träning och behöver inte oroa mej för att jag inte har råd att fika på kaféer varje helg eller ta en öl efter jobbet på onsdagar eller komma ihåg att få iväg grattis-kort på posten för att det ska komma fram på rätt dag. Samtidigt gör det så ont för jag är en såpass social person och jag trodde att jag betydde mer än så, visst att distans tär både på vänskaper och förhållanden men dom verkade ju genuint intresserade av att ses när jag smsade för första gången. Även om man inte har tid att ses för att det är mycket med jobb/skola/pojkvän/whatever så har man alltid tid att höra av sej tycker jag. “Hej, hur är läget? Det har varit mycket med jobbet nu det senaste för många är sjuka eller har semester men vi kanske kan ses när det är lite lugnare?” liksom. Eller bara vara ärliga och säga “hej, vi tappade ju kontakten lite när du var tre år i England senaste gången och jag har faktiskt inte lust att ses”. Det hade gjort så mycket mindre ont än att vara lämna en på “läst 14:38” och sedan aldrig få ett svar.

Jag ska sluta gnälla om det här nu. Och jag kommer definitivt sluta att höra av mej till människor, i slutändan kommer jag ju bara att uppfattas som jobbig om jag smsar två gånger i månaden men aldrig får svar, ignoransen är ju egentligen ett solklart “lämna mej ifred” men jag kanske är för dum och godhjärtad för att fatta det och tror på alla när de säger att de kommer att höra av sej när de vet hur närmaste veckan ser ut.

4 Comments

  • Reply Felicia~ 17/08/2017 at 00:53

    Om de känns nå bättre så tänkte jag faktiskt “åh vad synd att jag inte bor närmare, hon är nog rolig att va vän med” när du skrev du flyttat tillbaka och ville träffa folk. 😊
    //gammal läsare som ständigt glömmer vilket namn och mail hon brukar skriva under med 😂

    • Reply Daniella Chanelle 17/08/2017 at 00:56

      Åh vad fint, ja det kändes bättre. <3 Jag har ju vänner på internet men de bor så himla långt bort, alla vännerna i Skottland och England tex, Ellen bor i Sundsvall, Claudia på Island och Johanna i Finland... om jag har tur kan jag kanske umgås med dom nån gång varje/vartannat år. :/ Hoppas att du mår bra och det gör inget att du kommenterar under olika namn, IP:t är typ alltid samma och det är lätt att se vilka dina tidigare kommentarer har varit. <3

  • Reply Frida G Svensson 17/08/2017 at 15:00

    det var likadant för mig med när jag flyttade hem igen. Fick nya vänner och för första gången riktigt bra vänner.

    • Reply Daniella Chanelle 17/08/2017 at 15:01

      Ja, jag hoppas på samma! Jag har ju ändå vuxit så mycket som person och kanske egentligen inte har så mycket gemensamt med mina gamla kompisar längre, men det får jag ju aldrig veta nu haha. Vad skönt att det gick bra för dej! <3

    Leave a Reply