Små späda barn med hjärtan som elefanter

17/09/2017

En jätte-ickesammanhängande update, varsågoda. Jag vet inte om jag borde dela upp alla olika ämnen i enskilda inlägg eller om det är okej att ha det såhär, om någon faktiskt läser så får ni jättegärna komma med feedback över hur ni helt föredrar att läsa, ett stort eller flera små inlägg. Eller om jag borde sluta med dagboksinlägg helt och hållet.

Jag inser att jag låtit som världens mest osympatiska och egoistiska människan i bloggen de senaste dagarna men så är det inte. Jag vet inte vad som har hänt egentligen, jag är bara sjuk på ett sätt som jag inte har åstadkommit själv, men det känns ändå som att allting är mitt fel och därmed straffar jag mej själv för det också, omedvetet eller iallafall okontrollerat. Jag försöker tänka att det är en dålig period, inte ett dåligt liv. Kanske är jag inte så psykisk stabil som jag vill tro att jag är men att det ändå fungerar till vardags, men nu när så mycket annat har hänt också så håller det inte lika bra. Det tar på energin, liksom. Även om inte barnet var planerat så har jag ändå förlorat ett barn. Detta är andra gången ett foster dör i magen utan att kroppen reagerar på det, jag har fortfarande morgonillamående och är kissnödig hela tiden och mina tuttar är fortfarande som ballonger. Nu när jag har tid och ork att känna efter så är jag faktiskt ledsen, jag har velat vara mamma så så länge och hade det kunnat gå hela vägen så hade jag velat behålla men nu fick jag ju inte valet att välja. Min vän Claudia säger att allting som händer har en mening och även om jag inte förstår det så antar jag att hon har rätt. Jag önskar att “meningen” hade kunnat komma med lite mindre smärta och mindre känslokaos bara. Men jag ska inte älta det nu. Det finns väl iallafall ingen mening med att må dåligt över sådant man inte har en chans att förändra eller påverka.

Idag ska jag iväg till Sahlgrenska och lämna ytterligare ett blodprov och i morgon bitti ska jag göra ytterligare ett ultraljud och eventuellt göra operationen om det inte har börjat bli bättre av sej själv. Kroppen kan läka så mycket utan att det märks utåt och jag hoppas att blodet har absorberats av sej självt så att jag bara kan skrapas istället för att opereras. En sak som är säker är att jag aldrig tänker ha sex i hela mitt liv igen haha, trots kondomer och kopparspiral så blev det såhär ändå. När jag kommer hem efteråt så ska jag prova alla mina kläder och slänga allting som är för smått. Jag har en byrå full med kläder men ändå känns det som att jag aldrig har någonting att ha på mej. Det sitter illa eller är fult och trots att jag mest går runt i träningskläder på jobbdagar (buss till och från jobbet, byter om till deli-kläder där) så vill jag ändå ha kläder jag kan använda till vardags, de dagar jag inte jobbar. Jag har två par jeans nu som sitter helt perfekt men tyget mellan låren har börjat gå sönder, eftersom jag är fet och har lår som nuddar varandra. Nu när jag tänker efter så är nog alla mina kläder sådär förresten. Liksom slitna, som de inte skulle bli på en normalsmal person.

Jag är så trött på allting jag är, hur jag ser ut, val jag gör. Men jag vet inte hur jag ska kunna förändras till det bättre heller. 

2 Comments

  • Reply Annie - lättlagat vegokäk 17/09/2017 at 14:11

    Det låter som att du har en riktigt vidrig period just nu. Jag beklagar <3
    Det känns futtigt, men jag vet inte om jag kan bidra med något mer så här över internet. Hoppas att du mår bättre snart <3

    • Reply Daniella Chanelle 17/09/2017 at 14:53

      Det är som du säger, bara en vidrig period. <3 och sådana går ju alltid över nån gång. Jag menar inte att låta alldeles full av självömkan och att folk ska tycka synd om mej, det är mer att jag har märkt att folk har slutat läsa bloggen och då ville jag förklara mej inför dom som faktiskt är kvar, för bloggen är alltid vanligtvis pepp med käk & träning och nu är det bara dåligt mående genom alltihop. Jag hoppas att vara på banan igen om två tre veckor. Förlåt för Wall of text! 😌✨

    Leave a Reply