everything else

Oktober och jag håller din hand för hårt

Åh, nu har det hunnit bli oktober ännu en gång. Vid den här tiden förra året satt jag på en bar i London och drack gratis drinkar i väntan på taxin som skulle köra mej ut till mitt nya hem i Bulford. Tänk vad tiden går fort och hur mycket som kan ändras på ett år. Men nu är det en ny höst och jag behöver fokusera på nuet istället för vad som är bakåt i tiden. Sådant som redan har hänt kan man inte ändra på och det är fullständigt onödigt att ångra någonting, lägga negativ energi på saker när man kan fokusera på det positiva.

Dom senaste veckorna har varit alldeles för intensiva för att jag ska orka med någonting alls egentligen. All min vakna tid har spenderats antingen på Sahlgrenska universitetssjukhus eller på jobbet och mitt liv har mer eller mindre varit lagt på paus. Jag vill inte gå in så jättemycket på vad som har hänt i detaljer, men jag blev gravid och fick samtidigt stora cystor på äggstockarna som spräckte och läckte blod i buken och jag fick en infektion i livmodern och allting var bara kaos i en månads tid, jag hade besök inbokat på sjukhuset tre dagar i veckan och jobbade resterande fyra. Inte en enda ledig dag på en månad gjorde inte måendet sådär jättegott kan jag lova. Jag är rätt förstörd överlag, både psykiskt och fysiskt. Ledsen för att jag inte fick lov att behålla barnet och ledsen för att en abort gör så ont.

Nu är jag iallafall på fötter igen, icke-gravid och redo att må bra. Jag har fortfarande grova smärtor och går mer eller mindre dygnet runt på smärtstillande tabletter men jobbet är enklare eftersom jag hinner vila upp mej mellan passen, det är alltid minst 10 timmar mellan att jag slutar ett pass och börjar nästa. Jag har börjat med ångestdämpande igen, att förlora ännu ett barn gjorde ondare i hjärtat än jag trodde att det skulle göra. Någonting man inte har haft kan man omöjligt sakna egentligen men det känns tomt på ett sätt som jag inte kan förklara. I en månads tid planerade jag för arton år framöver och visste att jag skulle bli mamma. Det är inte enda anledningen till att jag mår kasst såklart men det liksom triggade igång sådant jag har trängt undan de senaste två åren och nu kom allting på en gång istället, pang bom liksom. 20 milligram Fluoxetine knaprar jag numera och förhoppningsvis behöver jag inte öka den dosen eller lägga till Buspiron igen som förra gången jag åt ångestdämpande. Jag har gått upp lite i vikt för medan jag var gravid så släppte jag bantningen och åt normalt och är tillbaka uppe på 112,5 kilo men det är det minsta av mina problem känns det som nu. Jag har köpt gymkort och jag har smått börjat gymma igen, i förra veckan var jag där tre gånger, jag var där igår efter jobbet och jag tänkte promenera ner dit idag igen så fort det har slutat spöregna.  Jag har ingen direkt plan med gymmet nu i början, huvudsaken är att jag tar mej upp ur sängen och ut genom ytterdörren iallafall en gång om dagen.

Annars händer inte så mycket i mitt liv, jag försöker mest överleva. Och så har jag fått mängder av presenter och krya-på-dej-kort på posten, jag har skrivit tackbrev till allihopa och postat iväg. Det är väl ungefär det enda sociala jag har gjort och kommer att göra ett tag framöver. Jag vet att det kommer att bli bättre igen någon gång, frågan är bara när. Jag är så dålig på att berätta saker som gör ont och sånt som känns och det blir mest att jag stänger det inom mej. Jag skriver inte mer i bloggen än vad mina vänner vet om fast ändå har det blivit mer ord i det här inlägget än vad jag har berättat om hur jag känt mej den senaste månaden. Det är skönt att skriva av sej även om det antagligen inte är vettigt för någon, allra minst mej själv.

Next Post

3 Comments

  • Reply Aura 04/10/2017 at 20:14

    ❤️❤️❤️ all kärlek till dig

  • Reply Therese 08/10/2017 at 10:31

    ååh nej 🙁 Vad ledsen jag blir. Jag hoppas du mår bra trots allt ändå. Hälsan är ju viktigast.
    Nästa gång är det din tur, fina!!

    Kommer du inte tillbaka till england på ett tag?
    Massa kramar till dig, <3

    • Reply Daniella Chanelle 08/10/2017 at 22:02

      Jag har äntligen slutat blöda efter vad som kändes som fyra evighetsveckor, så nu ska allting vara tillbaka till normalt igen. Detta är andra gången barnet har dött i magen i ett tidigt stadium utan någon speciell anledning, prover osv har sett bra ut. Så nu får jag äntligen en remiss till en fertilitetsklinik för att se om det är mej det är fel på eller om jag bara har haft världens otur. <3 När det kommer till England så längtar jag tillbaka dit varje dag men jag känner att jag är alldeles för gammal för att vara au pair nu haha så om jag vill flytta hem igen får jag göra som alla andra, spara ihop tillräckligt med pengar för iallafall tre månaders hostel och köra den vägen med jobb osv. Om det inte blir så att Brexit blir helt katastrofabelt, men jag har iallafall bank och NI-nummer så lite försprång har jag ju iallafall. Dock så har jag planerat en veckas semester i huvudstaden lagom till min födelsedag i februari, lite London måste man ju få i sej varje årstid. <3

    Leave a Reply