Daniella Chanelle 2.0

24/11/2017

Hej kompisar.

Som ni säkert har märkt så har det varit rätt dött här de senaste månaderna och egentligen känner jag att jag är skyldig er en detaljerad förklaring över allting som har hänt men jag känner att jag inte orkar, det har varit alldeles för mycket. Jag tror att allting började gå utför vid tidpunkten av graviditeten, lyckan som infann sej och sedan missfallet/aborten, och därefter så var det som att jag sprang rakt in i en bergsvägg. Första missfallet gjorde ont, det här var fruktansvärt. Men nu två månader senare så har kroppen börjat återställa sej, cystorna är borta och det finns inga interna blödningar längre. Jag är lite ledsen fortfarande men jag tror att allting som händer har en mening. Och att det finns en tid för allting också. Att man liksom ska ta en dag i taget och göra det bästa av varje dag och inte fokusera på det bakom sej.

Hur gör man för att planera livet när det mer eller mindre känns som att man inte har ett liv?

    Leave a Reply